Hoppa till sidans innehåll

Gävle 2008: Eftertanke Del 10 av 10

21 OKT 2008 12:00
Mycket kan vi minnas från Gävle. Så mycket att ett snuttigt referat blir för lite. Därför har jag i en tiodelars artikelserie gått djupare ner i varje gren.
  • Uppdaterad: 24 OKT 2008 15:02

100m

Det har sagts att det är garanterad medvind på Gunder Hägg Stadion. Om motvind råder på upploppet ska 100 meter arrangeras på bortre långsidan. Men i år var saken en annan. Metereolog Magnusson konstaterade tidigt att vinden blåste åt fel håll, men tävlingsarrangörerna var fast beslutna om att ha loppen på upploppet i alla fall. Med det beslutet försvann också chansen till riktigt bra tider.

 

Jag hade haft nackspärr i en vecka när tiokampens första uppvärmning inleddes. Varje steg var ett hugg och smärtade. Näsan rann. Men här fanns inga funderingar på att inte tävla. Motvinden var istället ett större problem. Det gällde ju att tappa så lite som möjligt på fjolårets inledning, då 11.30 var en lika oväntad som underbar start på den mångkampen.

 

Daniel värmde upp mer målmedveten än kanske någonsin. Med målet 5000 poäng och klubbrekord i P19 i bakhuvudet och vetskapen om sin snabba form under sensommaren ville han naturligtvis få en bra inledning. En förkylning veckorna innan Gävleresan var ett orosmoln, hur mycket hade han tappat i form?

 

Erik kom till Gävle efter att knappt ha tränat något alls. Istället anslöt han direkt från ytterligare en hård vecka i lumpen. Hans form var ytterst tveksam och målsättningen, om någon sådan fanns, inte speciellt hög.

 

Heatindelningen placerade Erik och Daniel i heat 1 och mig i det andra. Det skulle visa sig ytterst avgörande för utgången. Första heatet sprangs i stark motvind och sänkte resultaten avsevärt. Därför bör Daniels 12.07 betraktas som väldigt bra. Bara tre tiondelar från pers i över två meter per sekund i ansiktet. Han vann heatet - och gjorde det före Erik, som även han sprang ett övertygande lopp på strax över 12.30.

 

Andra heatet innehöll de på pappret snabbaste 100m-löparna i tävlingen. Jag och min ständige kombatant Nils-Göran Nilsson från Täby, som vunnit alla våra möten men som i Gävle 2007 höll undan med endast fem hundradelar. Och starten bekräftade alla förhandstips om vem som var den snabbaste, för medan jag fick en halvknackig start flög "Nisse" iväg. Andra halvan av loppet kändes bättre och avståndet fram blev inte större. Avståndet bak var mer än betryggande stort. Nilsson fick 11.51, jag 11.72. Betydligt sämre tider än i medvinden året innan, men samtidigt bättre än värsta tänkbara scenario. För mellan heaten hade vinden mojnat, den motvinden som var stark för Daniel och Erik var mycket svag i mitt heat.

 

Jag blev totalt tvåa i grenen, Daniel trea. Även Erik befann sig på den övre halvan av det elva man starka fältet. Nio grenar återstod.

 

Längdhopp

Efter motvindsloppet på 100 meter var det dags för längdhopp i medvind.

 

Daniel gick runt med fokuserad blick. Första grenen hade inte gett honom den poängsumma han hoppats på. Nu skulle tappet tas igen, genom ett långt längdhopp. Det var ett bra tag sedan han gjorde ett sådant, men han visste mycket väl att han hade kapacitet. Träningarna hade visat på ett problem, den nästintill obefintliga höjden i hoppningen.

 

Erik och längdhopp är en komplicerad kombination. Han har egentligen en mycket högre kapacitet än vad han fått utlopp för genom åren. Förklaringen hittar man en meter framför gropen - den förgätliga plankan. Eriks avståndsbedömning är inte den bästa.

 

Jag själv tänkte på skor. Mina allroundskor som varit med allt för länge och blivit både slitna och för små var beredda att utföra ännu en längdhoppstävling. Men denna gång tog jag ett beslut. Jag ville hoppa i Astrids hoppskor. De skulle ge mig det sista lyftet, för att ha chansen att överträffa de 5.72w från året innan.

 

Tävlingen inleddes med pers direkt. Jag hoppade 5.76 med en förvärrad nackspärr som resultat. Coachen föreslog att jag därmed borde sluta hoppa. Men jag ville annat.

 

Daniel sprang igenom sitt första hopp. Han kom helt fel till plankan. En viss panik tyckte jag mig skönja i hans blick. Detta gick inte enligt planerna.

 

Erik lyckades inte heller denna gång att träffa plankan. I det längsta hoppet på 5.29 var det i alla fall bara någon fot ifrån. Det var en nöjd Erik som gick vidare i tiokampen.

 

Mitt andra hopp betydde ett nytt pers, det mätte 5.81. Plankträffen var perfekt, på gränsen till för bra. Jag backade lite inför sista.

 

Daniels andra hopp var inte bra, men det var i alla fall ett hopp. Prick fem meter efter en dålig plankträff och en trippig ansats. I detta läge var Daniel på gränsen till uppgiven, det kunde man både se och höra.

 

Mitt sista hopp kändes väldigt bra. Jag kunde springa in hela vägen och hoppa ut. Det blev en perfekt plankträff och en bra landning. 5.84 och pers igen. Nu gällde det bara att springa iväg med skorna till Astrid som skulle hoppa höjdhopp. Hon var inte så glad över deras nya smutsiga utseende, men jag var väldigt nöjd med utlånet.

 

Medan jag var borta i höjdhoppskurvan backade Daniel nio fot på sin ansats. Det fick bära eller brista i sista hoppet. En helt vansinnig idé som kunde ha slutat i ännu en genomspringning. Men för första gången, men inte sista den helgen, visar han upp en stor vinnarmentalitet. Hoppet blir hans bästa, det mäter 5.61. Han slår pers och är påväg mot en bra serie igen. Men inte är han nöjd inte, målet var satt ännu högre.

 

Men med åtta grenar kvar var det inte läge att bryta ihop. "Glada miner", var den paroll jag försökte sprida. Den mentala formen är minst lika viktig som den psykiska.

 

Fast det är klart att det var lätt för mig att vara nöjd, med en andra- och en tredjeplats i de två första grenarna. Men nu väntade kulan...

 

 

Kulstötning

Det tillslut mycket lyckade längdhoppandet var över och nästkommande gren var kula. Vår allas favoritgren.

 

Jag tycker om kulstötningen, inte sporten i sig, men inslaget i mångkampen. För mig är grenen en chans att vila, att utföra en gren utan att ta ut sig och utan krav på prestation. Därför gjorde jag heller inga provstötar. Det är för mig helt onödigt att förnedra mig i kulringen mer än nödvändigt.

 

Vad Erik tycker om kulstötning vågar jag inte spekulera i, men han gjorde åtminstone otaliga provstötar. Erik är en person som inte skäms. Det är på många sätt väldigt beundransvärt.

 

Daniel grabbade tag i den lättare kulan, den i P19 så snällt avmagrade 6-kiloskulan. Denna gren är kanske hans bästa kastgren, även om spjutet utvecklats starkt.

 

Det var Erik som inledde stötandet. Han fick inte alls till det, inte ens över sju meter i första. Men det kom att ordna upp sig någorlunda och han stannade på knappt godkända 7.23.

 

Jag inledde katastrofalt och ökade något för varje stöt. Men aggresiviteten fanns inte riktigt där. 6.59 var pers, men långt ifrån mina träningsstötar.

 

Daniel ökade med varje stöt och slutade på fina 9.28. Med det resultatet var han riktigt nöjd. Och för första gången kunde man skönja hoppets gnista i hans ögon. De sura minerna var borta, tankarna på att packa ihop var försvunna. Nu blickade han fram emot en framgångsrik mångkamp.

 

Nästa gren, höjdhopp, skulle bli oerhört viktig för utgången av tävlingen.

 

Höjdhopp

Jag vet inte hur det gick till, men plötsligt förvandlades Erik till en känguru. Det måste skett någongång när vi andra var paralyserade av en spännande stavhopptsävling i P15.

 

Det var hursomhelst dags för höjdhopp. Själv tog jag återigen på mig Astrids hoppskor. Det är otroligt praktiskt att ha samma storlek som denna F14-människa. Nu skulle jag minsann sätta pers igen! Första gången över 1.50 var målet.

 

Daniel är den som egentligen har högst kapacitet av oss. Får han till ett upphopp och en normal båge över ribban så bör han hoppa 1.70. Det vet Daniel själv också. Kanske var det därför jag tyckte mig skönja en tändning i hans ögon som var mer än vanligt.

 

Jag inledde hoppandet med 1.38. Inga som helst problem. Det vi ska komma ihåg i det här sammanhanget är att jag är en kort, ganska ospänstig person som dessutom blir rädd för ribban vid höga höjder. Jag är inte en höjdhoppare helt enkelt.

 

Men så flög vi över höjd efter höjd. Mitt pershopp på 1.50 var högt över, troligen det bästa jag någonsin hoppat. Det fanns marginal för ännu en höjd.

 

Då kom min mentala spärr, den som gör att tävlinarna altlid tar slut i förtid. En tight rivning följdes av en mycket grov och en vägran.

 

Daniel och Erik var dock enkelt vidare efter 1.53. Kanske skulle ändå nästa höjd, som var lika med Eriks pers, 1.56 vara en höjd där någon skulle riva ut sig?

 

Inte då. Erik såg oförskämt studdsig ut i sin nya kängurukropp. Även 1.59 gick som en dans. För Daniel såg det däremot något tveksamt ut. Det blev inget riktigt tryck och ansatsen stämde sämre igen.

 

1.62 blev sista stationen för Daniel, som aldrig kom upp i sin egentliga kapacitet i grenen. Istället flög Erik över även denna höjd.

 

1,65. Nio centimeter över herr Karlssons pers. Ingen trodde att han skulle klara, allra minst jag som redan förflyttat mig till läktaren för att förbereda mig inför mitt 400m-lopp. Men se, där missade jag en klassiker. För även denna höjd gick galant.

 

Erik gör här något mycket ovanligt och ganska märkligt. Han avbryter höjdhoppandet utan att ha rivit en enda gång på 1.68. Istället packar han ihop sina saker för att inte tappa all kraft innan det varvslånga helvetesloppet. Vi befinner oss alltså i ovetskap om Eriks egentliga kapacitet i höjdhopp.

 

400m

Jag har en oerhört mångbottnad relation till 400 meter. Men framförallt bottnar den i skräck. Jag är alltid skräckslagen inför denna sträcka. Det är nästan som om det är värre innan än efter. Hur som helst var det en mer avslappnad version av Alex som förberedde sig denna gång i Gävle. Kanske berodde det på att jag bestämt mig för att ta det lite lugnt i början. Mitt vanliga misstag.

 

Erik är ju den egentliga 400m-löparen och denna gren i tiokampen borde vara till hans fördel. Men inte detta år. Erik var inte alls i slag för 400 meter. Det visste han innan och hade inte speciellt höga ambitioner.

 

Daniel däremot var grymt taggad, det kunde vem som helst se. Jag försökte få ur honom vilken taktik han skulle ha, eftersom jag befarade att han skulle gå ut för fort. Men han sa inget, förutom att han inte hade någon plan...

 

Heatindelningen passade inte Daniel, egentligen. Han hade hamnat i det sämre heatet. Men ibland kan även det föra tur med sig. För precis innan start får han ett tips om att hyperventilera innan loppet (obs! detta tips är inte framforskat av professorer!). Det verkade hjälpa, för likt en furie gav sig Danne iväg och drog snabbt ifrån de andra. In på upploppet såg han dessutom ut att hålla tempot uppe. Utmattad sprang han i mål på 53.51, pers med dryga två tiondelar. Jag tror att detta är det mest impomerande jag sett av Daniel på en friidrottsbana. Det var den femte grenen på en tuff dag, han hade varit förkyld och inte kunnat träna ordentligt, han hade hamnat i ett sämre heat. Men ändå gör han detta lopp...

 

Lika fantastiskt lyckades inte de två rutinerade rävarna i andra heatet. Erik sprang runt på en 57-tid, utan att vara allt för missnöjd med det. Själv gick jag ut i rätt tempo för en 53:a, men orkade inte trycka upp tempot på andra halvan. Därför stannade inte klockan förrän efter 54.03. Såhär i efterhand är jag missnöjd med tiden och min taktik. Jag skulle inte vara så försiktig innan.

 

Men som skrivet, 400 meter passar inte mina nerver.

 

110mh

Dag två och kroppen kändes naturligtvis pigg och fräsch. Ja, för min del var det inga större problem att komma igång igen måste jag erkänna. Denna dag började dessutom utan nackspärr, vilket var en progression mot dagen innan.

 

Häck skulle det bli, en vansklig gren med bara ett försök. Här gäller det att stå på benen, en detalj jag varit livrädd för att misslyckas med under alla år. Men i år kändes det ovanligt lugnt. Min fyrstegsrytm var väl intränad, kanske egentligen lite väl defensiv.

 

Erik hade däremot blivit stabilare med tre steg sedan fjolårets femstegs- och trestegskallops. Problemet är bara att tre "steg" betyder tre "hopp" för Erik än så länge, vilket inte är en speciellt snabb metod att löpa på.

 

Det här är annars Daniels gren, även om han själv kanske inte håller med. Nu fick han dessutom sina P19-häckar vilket gjorde honom till mer än skyhög gruppfavorit. Frågan var istället hur snabbt han skulle springa, perset låg på 17.31.

 

Första heatet kom iväg och Erik fick till hela loppet med tre steg, även om det ibland såg mer än hoppigt ut. Tiden blev pers, men fortfarande över 21 sekunder, vilket var en missbedömning. Eriks chanser att gå förbi mig totalt spack därmed, om inte jag bröt grenen.

 

Men andra heatet gick som en dans. Daniel sprang på bra och slutade på 17.46. Själv hade jag en kamp mot Täbys David Linde över alla häckar, där nog ändå jag fick ta emot flest smällar. Tiden blev i alla fall pers, 19.39.

 

Diskus 

På något märkligt sätt har diskus blivit en utav mina favoritgrenar under sensommaren. Det är många tekniska detaljer att tänka på, vilket gör att utvecklingskapaciteten är högre än i andra grenar. Och tänka sig, på träning hade jag ökat fem meter från mitt fjolårspers, vilket faktiskt rör sig om en ökning på 33%! Tänk om alla gjorde sådana ökningar...

 

Nu kan ju alla räkna ut att om fem meter är en ökning med 33% så var mitt pers inte så bra... Men i Gävle skulle jag minsann ta mig över 20 meter!

 

Erik, som inte hade hunnit träna speciellt mycket diskus under sensommaren presterade på samma nivå som han alltid gör, han var stabil och fick till ett kast på 19 meter prick.

 

Daniel har ju i P19 en betydligt lättare diskus (eller, 0,25 kilo...). Han kunde också med ett halvdåligt kast ta klubbrekordet i P19. Men Daniel ville natuligtvis mer än att slå ett gammalt dåligt juniorrekord, han var ju på väg mot en bra mångkampsserie. På träning med 2-kilosdiskusen har Daniel varit uppe på dryga tjugo meter, därför var det kanske lite av en besvikelse när det nya klubbrekordet i P19 skrevs till 22.28. 

 

Hur blev det med mina ambitioner att kasta 20 meter då? Näe, det gick inte alls. Efter två stressade och dåliga kast på femton meter blev det slutligen åtminstone ett pers med 17.89. På Castorama på Röstan några veckor senare kastade jag 19.93, men det var ju lite sent...

 

Stavhopp

Vad är stavhopp för gren egentligen? Den frågan har jag ställt mig många gånger, lika uppgivet varje gång. För det första är den inte som alla andra friidrottsgrenar, nej, denna sport hade lika gärna kunnat vara en del av gymnastiken. Man ska häva sig upp på en böjbar pinne. För det andra är det farligt. För det tredje ser man oerhört fånig ut om man ska hoppa men inte kan.

 

För min del är stavhopp bland det värsta jag vet. Kanske för att det började så bra, när vi 2003 gjorde våra första stavpass och jag faktiskt hade tekniken inne direkt. Mitt pers är 2.11 och det är nu fem år gammalt. Eftersom jag nu tjatat om det gamla perset under lika lång tid borde det varit dags att radera ut det i år. Men träningarna innan, hela två till antalet, hade gått lika dåligt varje gång. Psykisk kollaps varje gång ribban höjdes till 1.70.

 

Därför gick jag i min ensamhet runt i stavhoppskurvan och försökte bli vän med staven efter diskuskastandet. Men den satans staven och jag pratar inte samma språk.

 

Erik gillar stavhopp. Han har insett att det går att häva sig upp med staven, istället för att som jag släppa den så fort jag satt ner den i lådan. Problemet för Erik är att han aldrig får det att stämma på högre höjder. Hans pers på 2.05 skulle ändå ligga i den absoluta farozonen, kanske speciellt med tanke på hans fina höjdhoppande.

 

Daniel har aldrig kunnat hoppa stavhopp. Det har verkat omöjligt att lära människan ta sig upp på mattan och över en ribba på anständig nivå.

 

Vad är förresten ansändig nivå för oss när det gäller stavhopp?

 

Jag gick in på 1.50. Det gick lekande lätt och jag pustade ut. Det skulle inte bli en nolla i alla fall. 1.60 med luft (himmel, detta går ju som på räls!). Även 1.70 gick bra, även om ribban såg ut att ligga lite väl högt. Nu kan man nog i efterhand inse att jag nått mitt mål, att jag var nöjd, att detta var så högt jag planerat att klara, nästa höjd var bonus. Första försöket på 1.80 var bra, men en minimal rivning. De två andra var hopplöst dåliga, eftersom jag gett upp försöken redan innan ansatsen startade. Mitt förhållande till stavhopp blev alltså inte bättre efter denna mångkamp heller. Nu var jag dessutom åtta poäng efter persserien.

 

Erik såg ut att vara högt över de första höjderna, men en rivning kom redan på 1.80. Och kanske var det inte Eriks dag, för efter 1.90 tog det abrupt slut. En klar missräkning.

 

Daniel såg också ut att ha problem på 1.90. Men det skulle visa sig att den dagen var hans stavhoppslyckodag. Som självaste Bubka flög han över två meter och 2.10. Sedan tyckte funktionärerna vis andra rivningen på 2.20 att det var dags att byta stav till en hårdare. Nu råkar ju dock IFK Tumba inte ha med sig hårdare stavar än vad som räcker till 2.20, vilket betydde att Daniel fick låna en stav.

 

Och i det sista försöket, med en stav han inte ens provhoppat med, lyckades Daniel klara även 2.20. Det blev 2.30 också, men sedan tog det stopp. Vad i hela friden hände där? Tänkte vi och kanske speciellt Micke, som inlett en planering för turné över Sverige med jakt på stavtävlingar. Men någon klubbmästartitel för Micke skulle det nu inte bli, för upp till Daniels nivå var det länge sedan Micke nådde.

 

Mardrömsgrenen för mig, som blev misslyckad för Erik och succéartad för Daniel var över.

 

Spjut

Den långa stavhoppstävlingen höll på länge efter det att vi riviit ut oss, vilket är helt naturligt. Det gav oss möjlighet att värma upp ordentligt inför nästkommande gren - spjut!

 

Själv var jag fast besluten att försöka nå samma nivå som året innan, alltså att vara nära mitt pers på 22.56. Det var viktigt i min jakt på pers, 4000 poäng och Rogers rekordserie.

 

Daniel hade under sommaren tränat spjut på hemlig ort i Finland, vilket plötsligt gjort honom till en halv Pitkämäki. Det viskas om att han kastat 38 meter på träning i vårt östra grannland. På Röstan hade det dock dittills rört sig om 30-meterskast.

 

Erik, som inte tränat speciellt mycket spjut under året, var i sin gamla vanliga form. Spjutet skulle landa någonstans mellan 25 och 28 meter.

 

Under uppvärmningen var Astrid vår coach, eftersom hon redan klarat av sitt mångkampande. Hon hade ruskigt många tekniska synpunkter på oss alla. Vilket naturligtvis var helt befogat, då vi kastade dåligt och kort. Jag låg på knappa 20 meter.

 

Sedan grep Astrid ett spjut och vräkte iväg det 22 meter. Hon var lika bra med 800 gram som med 400 gram...

 

När väl tävlingen började var det en sur Alex efter första kastet. Det handlade troligen om pers, men den nitiske linjedomaren bedömde min hårfina marginal till linjen som övertramp.

- Nu var jag lite elak, sa han. Och jag höll med.

 

Erik var inte nöjd med sitt kastande. Det bästa landade på 26.06. Inför sista grenen låg han en bit ifrån sin persserie.

 

Daniel var ännu mer missnöjd till en början. Men i sista kastet fick han i alla fall till 29.52, långt ifrån vad han önskat sig, men ändå betydligt bättre än vad han trott på innan sommaren startade. Till saken hör här att Daniel kastade knappa 34 meter på Rödstu Hage senare under hösten.

 

Jag själv lyckades med något som knappast är vanligt inom spjutkastning. Jag tangerade mitt pers. 22,56 igen - precis som förra året.

 

1500m

Den ofattbart varma septemberhelgen gick mot sitt slut. Sist ut av alla tio grenar denna tiokamp var som alltid 1500 meter. Det är då det ska avgöras vilken slutpoäng det blir. Därför är det också strategin över vilken slutpoäng man vill ha som ligger till grund för vilken hastighet man springer det tre och tre kvarts långa loppet.

 

Jag låg några futtiga poäng efter min egen persserie, som i sin tur bara slutade några tiotals poäng från 4 000-strecket. Målet var ändå högre ställt än så, jag skulle slå Rogers gamla pers på 4 033 poäng, med vilka han retat mig till fördärv. Jag skulle behöva springa på 5.03 för att klara det, vilket i sin tur var pers på 1500 meter med ungefär femton sekunder. Men loppet på KM veckan innan hade väckt förhoppningar, i denna gren kunde jag nog persa rejält. Frågan var bara hur rejält.

 

Daniel hade inget pers att jaga och ingen drömgräns kvar i sikte, 4000 poäng var redan bärgade, men 5000-strecket var för långt bort i fjärran. Ändå hade han bestämt sig för att springa på 4.50. Daniel hade aldrig sprungit 1500 meter och fartkänslan och vetskapen om hur ett 1500m-lopp känns var därmed obefintlig.

 

Erik låg efter sin persserie från fjolåret, men inte med speciellt mycket. Ett pers på 1500 meter med någon sekund hade räckt...

 

Astrid sköt iväg heatet på ett föredömligt vis. Vissa sprang iväg i en ruskig fart, medan jag lade mig något efter toppklungan. För en gångs skull hade jag lite fartkänsla och taktik. Men trots detta lurades jag med i ett något för snabbt tempo första varvet.

 

Andra varvet blev tvärtom, Täbys Nils-Göran Nilsson började tappa framför mig, vilket kan ha berott på att han egentligen hade tänkt följa efter mitt tempo. Men när Nils-Göran väl föll ner till mig lät jag honom dra, vilket var ett misstag. Mitt tempo sjönk avsevärt och det halva varvet var förödande.

 

Efter idoga rappotrer om hur jag låg till i loppet började jag öka farten. Framför mig såg jag nu närmast Daniel en bit före. Under det tredje varvet närmande jag mig, medveten om att min tidsplan var sprucken med nästan tio sekunder.

 

Sista varvet var en långspurt. Även Daniel spurtade. I mål visste ingen hur det gått, men min känsla var att jag missat Rogers pers. Ett tjugotal sekunder senare kommer även Erik in i mål.

 

När tiderna tickade fram visade det sig att Daniel missat att ta sig under fem minuter med fjuttiga 22 hundradelar. Efter en sådan mångkamp var han värd en bättre avslutning, framförallt med tanke på att han efteråt sa att han kunnat springa fortare. Slutsumman blev 4 642, klubbrekord i P19 och in bland de femton bästa i Sverige.

 

Jag fick tiden 5.06,53. Därmed missade jag Rogers pers med ungefär trettio poäng. Men jag är nöjd med att jag persade på 1500 meter med ungefär tio sekunder och totalt i mångkampen med cirka femtio poäng.

 

Erik gick i mål på tiden 5.27.57. Nästan exakt samma tid som året innan. Erik missade perset i tiokamp med nio poäng. Nio. Nog är det märkligt att det kan skilja så lite när man skrapat ihop 3 638 poäng?

 

Så var då mångkampen över för den gången. Underbart som vanligt.

Skribent: Alexander Lundholm

Tränare: Mikael Magnusson

Aktiva: Alexander Lundholm, Erik Karlsson, Daniel Fagerström och Martina Rossland.

Stöd IFK Tumba Friidrott

IFK TUMBA WEBSHOP HOS BAREKO

BarekoIFKTUMA

STÖD IFK TUMBA HOS SVENSKA SPEL

 

fastighetsbyran.png

Sponsra oss genom Sponsorhuset

sponsorhuset

Postadress:
IFK Tumba FK - Friidrott
Box 214
14730 Tumba

Kontakt:
Tel: [saknas] Information
E-post: This is a mailto link

Se all info